Trodde först att kroppen till slut hade givit upp då jag knappt kunde röra mig på söndagsmorgonen. Smärtan låg på i från vekryggen ända upp till toppen av skallen och paniken låg inte långt borta. Nu, tre dygn senare, har jag i alla fall sovit någon timma, men det räcker INTE.

Snackade med Lobben och han hade liknande problem. Det hade även laget hans. Virus?

Var på Rivieran i lördags då Patas var upp i från Huvudstaden. Kul, men som vanligt söps det friskt, för att inte säga, världsklass. Man måste pallra sig neröver och gästa Patas radhus med fruga och barn.

Försökte skotta lite blötsnö, grattis, nära nödslakt direkt.

Känns det bra att vara som en illa däran hundraåring? Nejjemensan!