Var på en kär väns begravning idag. Dels en moder som får se sitt barn dö i förtid. Dels två barn som bara är början på sina liv. Och så vännen Lazarus i tårar, där går fan gränsen på vad jag klarar, och då är inte min egen sorg medräknad... Cermonin var berömmvärt kort och enkel, bara min väns eget nedskrivna levnadshistoria, uppläst av hennes bror och hennes favoritmusik. Jag önskar jag kunnat sagt några väl valda ord, men min hjärna slutar fungera när den dränks i tårar.