Jay är död och nacken tar död på mig.
Att Jay anderson har betytt otroligt mycket för Sundsvallsbasketen är väl knappast en hemlighet. Mitt roligaste minne av honom har dock lite med basket att göra.
För hundra år sedan stod jag i baren på en av de nu försvunna krogarna. Då kom Jay och ställde sig bredvid. När jag började prata med honom blev det nästan trängsel då en jävla massa tjejer ville att jag skulle presentera dem för honom. Tydligen var de för fega från början för att bara slänga sig på stackarn, men det ändrade sig och han fick fly iväg. Det är inte alltid lätt att vara en svart man i Sverige.

Diskbrocket är tillbaka och jag håller på att bli tokig. Den vanliga "strålningsvärken" i all ära, men detta ilande går rakt igenom allt och går inte att förtränga. Tillsammans är de nästan underhållande hemskt synkade och tar vid som staffettlöpare från helvetet.

Helgen hade kunnat bli hur trevlig som helst om det inte vore för det ovanstående. Även om jag försökte så gick inte värken på lördag att alkoholbedöva. Synd, då jag på kvällen hade behövt vara lite mer skärpt.

Jag funderar på att göra någon sorts sele runt huvudet så jag kan dra ut nacken. En krok i taket och lite rep sedan så kör man. Problemet lär väl bli att de som hittar en död - när såklart allt gått fel - tror väl att man hållit på med strypsex. Har man tömt tarmen/blåsan också så är eftermälet perfekt...

Maurrummsauun.