Ett svårt beslut.
Jag har funderat en längre tid om katternas välbefinnande. De mår inte alls bra och jag uppfattar helt klart att det inte blir bättre. När jag är hemma så är Nisse aldrig i närheten utom när det vankas mat. Skrotis ska ibland upp i soffan men då är det maniskt och hör han "något" så blir det en rivstart med blodvite som följd. Man kan tro att det hela beror på skillsmässan och avsaknad av Fru A, men det har aldrig varit "normalt" med dessa kattor. De är som två eremiter som inte gillar varandra och är mer rädd för mig än något annat.

Personligen känner jag även att jag blir allt mer irriterad på katthår överallt, gnällande jamningar dygnet runt, sönderrivna väggar och det faktum att man känner sig fastlåst i alla lägen. Att de är mer som inventarier än familjemedlemmar gör inte saken bättre.

De blir snart 9 och 10 år och jag ser inte att det finns någon framtid som innebär något annat än nedtagning, tyvärr.