Jag har aldrig känt mig som någon som tillhört den "allmänna gemenskapen". Så nu när brackorna tar över känns det faktiskt lite skönt att vara motpol mot etablissemanget. Man har väl knappast varit någon hedersmedborgare direkt, men nu kan man slappna av och spy galla uppåt vad än det gäller. Precis som borgarasen gjort i åtta år.

Man saknar kapslarna när man försöker fixa & dona. Skitsamma, det får gå ändå, och nu är det äntligen klart för tapetsering i "allrummet" eller vad fan man ska kalla det. Taket var som väntat ett helvete. För en frisk ett snabbt jobb, för mig ett helvete. Grön tapet blir det, med svart fondvägg, jodå. Kaminen med "rivieraskorsten" värmer som tusan och stocken är snart nymålad. Mitt i värken, så är man allt rätt nöjd.

Att det sedan går åt rätt håll, det märker man på "jävelkonstanten". För går det "för" bra, då kan ge man sig den på att det är fel någonstans. Bara i går, i ett skeende, hände det grejor. Först var jag tvungen att bryta bort en tvåtumfyra som var fastspikad med ett kilo fyrtum. När den väl lossnade, föll ett kilo sågspån ner från vinden, rakt i ögat. När jag famlade bakåt i blindo, klev jag först på en spik, sedan på en annan, hurra! Hade detta upptagits på film...garanterat blev man världskändis.