The End.
Efter tolv år så kom tydligen det oundvikliga slutet. Likt en blind har man inget sett, och som en dåre trott att felen i vissas tillvaro berott på andra. Man gav tid och förståelse, men sådant spelar såklart ingen roll om man är helt fel ute.

Att försöka se framåt är näst intill omöjligt, då vikten av att inte kännas behövd längre är för stor för detta. När även den egna kärleken inte bara kan "stängas av", brinner det i hjärtat.
Uttrycket att "marken försvinner under ens fötter" är lika talande som bedövande. Samtidigt förbannar man sig över att vara en till dum jävel "som inget förstod" innan det var försent.

Visst, det är lätt att luras när grant tal om förhållandet fördes fram för bara veckor sedan, men som sagt, en blind dåre, i sanning man är.

Framför sig nu har man endast en expressresa tillbaka till en tid då inte mycket betydde något. Palmblad av sympati har redan spridits av ett fåtal på den färden, men snart så blir det en annan verklighet som väntar.

Ett tips: Ta ingen för given, och tro inte att många år tillsammans ger empati eller att det betyder något alls om din älskade tappat tron och kärleken för dig. Detta kan kan gå väldigt snabbt, tro mig.

Bye.