Det talas ibland om likhet inför lagen. Detta är något som aldrig kommer att inträffa. Tyvärr är det inte bara i domstolar som människor behandlas olika.

Ta bara något så banalt som sexlivet. Om jag som en snart 43-åring skulle drabbas av, låt oss säga, prostatacancer och blir till följd av detta oförmögen att ha sex. Katastrof? Ja, för mig och kanske min fru, men hur mycket skulle samhället bry sig? Inte ett skit. De kan inte ens anslå till ett förebyggande blodprovstest för några kronor...

Och för att ta något lite värre. Låt oss säga att jag har ledsnat på livet och har starka självmordstankar. Hur mycket skulle samhället försöka att stötta mig? Garanterat ytterst lite.
Om jag däremot vore en 25-årig kvinna så skulle saken skina i ett annat ljus.

För en sak är säker. En medelålders svensk arbetare av manligt kön är idag det minst politiskt korrekta och mest ansiktslösa i landet. Och inga makthavare står på dessa människors sida. Nej, problemen skall snarare tigas ihjäl.

För det är inte intressant att belysa det faktum att medelålders män toppar självmordsstatistiken, att de är mest arbetslösa och har de sämsta framtidsutsikterna att få ett jobb. Ingen bryr sig om att de även är den grupp som är mest ofrivilligt ensamma. De har ju "sig själva att skylla".

Tyvärr kryper medelåldern för denna "grå massa" nedåt, då många unga killar hamnar i samma "fälla". För alla klarar inte teoretiska utbildningar så bra och de praktiska yrkesbanorna blir allt färre. När sedan frustrationen och maktlösheten gör sig synlig genom brottslighet och rasism, då reagerar samhället, grattis!

Nej, Sverige kanske inte behöver oss som är 40-plus, men oro borde finnas för de yngre grabbarna. Där finns en krutdurk som förr eller senare kommer att brisera.