Dirty water and blood.Blev extrem usel i magen på söndagseftermiddagen, sedan blev det bara värre. Rubriken förtäljer vad som sedan blev mitt primära utfall, så att säga. Inte förrän onsdag morgon lyckades jag få i mig lite yoghurt och där vände det. Nu känner jag mig mycket bättre och inte blev det sämre när Elvis levererade en burgare som inte kom upp.
När magen som mest försökte vrida ur något som inte fanns, tänkte jag på hur bekvämt man ändå kan ha det utan el ("krystad" övergång till flottarna på Kwai, jag vet).
Efter att sett bron över floden Kwai (alltså inte filmen) och en inte allt för lång bilfärd, klev vi på bananbåten och fräste upp för floden. Jag anade vad som skulle komma, men det blev ändå så mycket bättre än så. Bara båtfärden var härlig och den tog ca. 20 minuter. Floden ligger djupt och djungelklädda klippor slår brant upp mot himmelen. När man sitter så nära vattenytan så blir känslan mycket större än i en "vanlig" motorbåt.
Väl framme så ligger där ca. 10 ihopkopplade flottar med 50 rum på rad. Varje flotte är som stor bungalow med tillhörande brygga. I mitten ligger reception, restaurang och bar på en dubbelflotte. Ingen el över huvud taget så på rumsnyckelkedjan hänger en liten ficklampa. Sedan så består belysningen i huvudsak av fotogenlampor.
I köket hade de en hederlig stormlykta som gav tillräckligt med ljus för att laga mat. En mat som var hyfsat farangtillrättalagd för att man kunde äta sig mätt varje dag (dock fick man be om backning). I baren var utbudet grundläggande och stora islådor höll drickat kallt. Stora lådor ja. De räckte för att ett gäng holländare skulle få i sig 400 bärs på tre dar.
Området där flottarna ligger är nära gränsen till Burma och där bor "Monfolket". Ett folk med eget språk som hålls under hårda tyglar av Thairegimen. Förutom att flera hade vita streck målade i ansiktet och att de hade en jävla förmåga att gå på hälarna istället för som thaiarna hasa fram - sådant märks på en flotte - kunde dock jag inte se några större särdrag.
En otroligt kul grej var att slänga sig i floden högt upp i raden av flottar och glida med den starka strömmen. Sedan gäller det att få tag i stegen på den sista flotten och kunna dra sig upp. Svårare än man kan tro. Efter vi gjort det några gånger fick vi tillsägelse om att man måste använda flytvästar. Kanske smart om man missar sista stegen...
Att på natten sitta under stjärnorna på bryggan och höra ljuden från djungeln var hypnotiskt lugnande men samtidigt fantasieggande. Satt man med benen doppade i floden, där något rätt var det var rörde fötterna, förhöjdes den känslan.
Det var faktiskt med lite sorg som man lämnade flottarna. Jag kan ärligt säga att blandningen mellan båt, bungalow och tidsresa var en helt unik upplevelse för mig. Visst var det lite jobbigt att inte duscha i varmt vatten och att hela tiden hålla reda på ficklampan, men annars så var det för en ljusskygg jävel som mig megaskönt. Utan Misters Ipodspelare så hade det kanske varit lite för lungt, men, men.
Jag förstår inte varför dessa flottar inte är mer kända, något som man kanske ska vara glad för...
