Saker och ting förändras.
I lördags så satt jag och såg hockey på samma plats där jag som barn flydde in undan stryk. Det som en gång var en skyddande fristad/garderob är nu min brorsons rum. Bara att sätta min fot i mitt barndomshem är jobbigt, men man måste ju "gå vidare". Mitt ursprungs hat och ångestfyllda bakgrundsridåer är nu något helt annat.

Att acceptera ett faktum kan vara svårt ibland.

Att jag även har haft mina dubier om mitt liv är solklart, men det har ljusnat lite på "fronten". Frågan är bara hur långt jag kan gå med med min "nya" inställning.

En sak är dock klar; den snälle Uffe är borta för evigt.

Cnaeckmejdensomcaen.